Ingen flicka vill prata med mig

Skolan (skräcknovell)

2018.11.04 22:34 bfrex Skolan (skräcknovell)

Det finns en typ av historier alla barn känner till. De finns i tummade tonårsböcker i skolbilblioteket och i amerikanska b-filmer. De ser alltid likadana ut.
Några ungdomar går till ett stort övergivet hus mitt i natten för att sova över och för att skrämma upp sig själva. Månen lyser starkt och ja.. ni kan resten. En varulv, en våldsam mördare med en krok istället för en arm eller en aggressiv gast skrämmer iväg ungdomarna, dödar dem eller sårar dem på något annat vis.
Paradoxalt nog är det just historier som dessa som får barn, kanske främst pojkar, att göra liknande dumheter. Så var det i alla fall för mig. Men jag skulle aldrig hitta något övergivet hus, någon fullmåne eller blodtörstig mördare. För mig skulle det bli något annorlunda. Kallare. Mörkare.
Jag hade precis fyllt 14, höstluften hade dragit in över staden. Det var en härlig frisk luft, som sprider lukten av kastanj och fallna löv. Just den här dagen var klar, andetagen bildade tunna ismoln i luften. För varmt för vinterjacka, för kallt för vanlig tröja.
När jag, Johan och Jonathan gav oss ut för att “utforska”, som vi kallade det, den eftermiddagen... Då visste jag inte att denna dagen. Just denna eftermiddagen, skulle jag tänka på varje dag resten av mitt liv. Jag skulle vakna upp otaliga nätter med ett skrik i halsen, med svettpärlor i pannan. Jag skulle försöka glömma.
Jag minns hur marken var kall under mina fötter, trots dubbla sockar. Nedförsbacken mot “Pissen” var blöt och hal, speciellt med mina slitna gamla gympaskor.
Pissen, det var smeknamnet på det långsmala röda tegelhus som låg längst ner vid slutet av en smal grusväg ungefär 10 minuters gångväg från bensinmacken i utkanten av byn. Namnet Pissen kom från PIS - en förkortning för Pappersinsamling och soprum, en gång i tiden en mötesplats för medvetna familjer som ville bidra till en bättre framtid genom att återvinna sitt skräp. Nu var den omgiven av höga buskar, och vägen ner till den blev smalare för varje år allt eftersom skogen kröp allt närmare.
Men det var inte Pissen som var vårt mål. Det var inte därför jag hade packat ficklampan och extra batterier. Det var inte därför Jonathan började säga “äh, hörni, vi skiter i det här nu va?”
Det var inte därför mina andetag blev kortare och min mage kröp ihop sig allt mer.
Bakom Pissen ledde grusvägen fram till en 25 meter hög bergvägg, en stor grå barriär som sträckte sig uppåt mot en tallskog längst upp där skogen fortsatte vidare. Att det fanns en ingång i bergväggen var inget nytt - det som var nytt var att denna ingång nu var tillgänglig. Vi visste inte varför ståldörren i det massiva berget fanns där, och jag har efteråt ägnat många timmar åt att bläddra igenom statliga och kommunala arkiv i sökandet efter en förklaring. Jag har googlat hundratals gånger, suttit i telefonköer och fått prata med aningslösa handläggare. Aldrig lyckats ta reda vad det var för dörr, eller vad det var jag såg där inne. Och jag har aldrig gått tillbaka dit.
Men nu var dörren där. Mörkgrön och tung. De stora nässlor som hade blockerat dörren så länge jag kunnat minnas hade tidigare under sommaren rensats bort av en mindre gräsbrand. Nästan omedelbart hade vi börjat prata om att gå in. Och ja, det var något alla ville. Vi skulle bli åtminstone 10 stycken som skulle utforska världen bortom dörren, vi skulle göra en heldag av det helt enkelt. Men veckan innan äventyret började återbuden trilla in, en efter en kom mina vänner på undanflykter, ångrade sig eller bara slutade svara när man ringde. Nu var det bara jag, Johan och Jonathan kvar.
När jag la handen på dörrhandtaget hade jag nästan hoppats att den skulle vara låst. Men den gick upp utan problem. Dörren var tyst, inget gnissel hördes. Men dess tyngd och skrapet mot gräset som sakta börjat växa fram igen fick det att låta som om dörren, ja själva öppningen i berget, suckade.
Lukten av kall, blöt sten och instängd luft slog mig rakt i ansiktet. Jag minns fortfarande hur det stack i näsborrarna av något metalliskt. Mörkret där inne var kompakt, och det enda ljuset kom från dörröppningen. Det enda jag kunde se på det kala betonggolvet var enstaka papper, en tidning, råttspillning och…
Mitt hjärta stannade till. När min blick träffade föremålet såg jag bara två kolsvarta små ögon som stirrade på mig. Min kropp visste inte om den ville fly eller slåss, och jag kunde bara stå still. Efter några sekunder lugnade sig mina nerver, och jag såg att det inte var något levande som låg där på golvet. Det var inget som någonsin levt heller. Det var en brun lurvig nallebjörn, stor som en handske ungefär. Den låg på sidan som om någon kastat eller tappat den. Och nu stirrade de svarta knappnålsögonen på mig. Munnen, ett stycke rödrosa tyg hade ett lätt leende, som om den ville mig väl. Eller kanske den hånlog.
Fortfarande lite skakig tog jag ett par steg in genom dörren, nu såg jag tydligt att det bara var en vanlig nallebjörn, lite gammalmodig men inget anmärkningsvärt. Men jag vägrade gå nära den, jag ville inte titta på den eller röra den. Något djupt i mig skrek att det inte var naturligt, att jag måste vända. Men jag fortsatte.
Jag hörde mina båda kompanjoners rädda andetag bakom mig när jag tände ficklampan. Rummet vi nu stod i var ungefär 20 kvadratmeter stort, på väggen satt ett stort proppskåp med upptejpade tabeller på, med rutor ifyllda med nu oläsligt blyerts. Ett mindre bord med ett par stolar stod i ett hörn. Luften var kall och fuktig.
Längst ner i rummet öppnade sig en av väggarna ner mot en längre gång med tjocka rör i taket, med kala väggar och utan dörrar. Jag ville nog egentligen vända om där och då. Samtidigt var omöjligt att motstå. Jag kände mig som en upptäcktsresande som modigt utforskade länder där ingen varit. Jag tänkte att det var tomt sen länge och att det inte fanns något att vara rädd för. Senare skulle jag få veta att bara en av de två sakerna var sann…
Efter att chocken lagt sig och paniken runnit undan blev jag allt mer självsäker, tanken om att detta var en bortglömd, orörd plats började infinna sig. Vi tände våra ficklampor och började utforska tunnlarna. Jag började känna en spänning, tanken om att vara upptäcksresande var tillbaka. Det var smutsigt i tunnlarna, där fanns fukt och råttspillning, fläckar av olika storlekar och karaktär. Väggarna var kala bortsett från något enstaka plakat om att “obehöriga äga ej tillträde” eller “skyddsutrustning måste användas”.
Lukterna, eller rättare sagt odörerna, skiftade. Oftast blött och stenigt, ibland mer oljig. Hela tiden infann sig ett tungt mörker och en dov tystnad - det enda jag kunde höra var mina utforskande vänner någonstans långt borta - vi hade sen en stund tillbaka kommit ifrån varandra men sagt att vi skulle ses utanför.
Med ett ryck vände jag på nacken, reflexmässigt. Jag hade stått och betraktat en gammal kalender på väggen när jag blev alldeles säker på att hade sett något slags litet ljus flimra till långt bort på min vänstra sida. Men nej, det kunde ju knappast stämma. Eller hade min ficklampas ljusstråle reflekterat sig mot något i glas eller metall där inne? Jag tog några steg mot det utrymme där jag hade sett ljusfläcken. Mitt motiv var att försäkra mig om att ingenting var konstigt, att det finns en naturlig förklaring. Något dumdristigt hjältemod var det verkligen inte frågan om. Men precis när rummet skulle komma i min ficklampas ljus slocknade min den med ett flämtande, blinkande ljus.
Jag har aldrig upplevt ett sådant svart mörker. Det var så tungt och kompakt att jag tappade uppfattningen om min kropp och var jag befann mig. Jag tog sakta av mig ryggsäcken och kände mig fram till dragkedjan, för att leta fram de reservbatterier jag packat ner tidigare den dagen. Då bländades jag av ett ljus - och skrämdes av ett plötsligt ljud. Ett ganska högt, kallt elektroniskt KLICK hade spridit sig i rummet, och samtidigt hade starka lampor i taket tänts. Jag drog min arm över ögonen för att mildra det bländande vitblåa ljuset, mitt hjärta slog som en hammare i bröstet. Både det höga klicket och ljuset hade skrämt skiten ur mig.
Jag lyssnade noga. Ingenting hördes. Ingen Johan, ingen Jonathan. Inga fler ljud förutom surrandet av ljusrören ovanför mig. Sakta, sakta förde jag bort min darrande hand från ögonen.
Sen såg jag det. Det jag än idag ibland ser i mina drömmar och när jag sluter ögonen.
Bänkar. Där var bänkar.
Ungefär 25 stycken uppradade, vända framåt. Modellerna liknade de jag själv hade haft i mellanstadiet, med lock och en liten sänka där man kunde lägga penna och suddgummi, men de här bänkarna var ändå annorlunda. De såg gamla ut. Välanvända och mörka i träet. Längst framme i rummet fanns en scen, en upphöjd del av rummet där en kateder och en gammal tramporgel stod.
Jag kunde inget annat göra än att stå helt stilla. Min kropp var som fastfrusen och mina ögon vandrade över rummet. Det var något som var annorlunda här, jämfört med resten av tunnlarna. Något som fick mitt hjärta att slå ännu hårdare. Golvet var rent. Det var inte bara fritt från bråte, råttskit, våta fläckar och gamla tidningar som jag sett överallt annars i tunnlarna.
Det var verkligen rent. Riktigt rent. Det var inte ens dammigt eller blött. Inte heller scenen där katedern och orgeln stod var smutsig eller dammig. Allt var... prydligt.
Jag blickade ut över rummet. På väggen hängde en lång rad jackor. De var främst regnjackor, men också tjockare varmare jackor med luvor och dragkedjor. Men färgerna var inte klara starka färger så där som barns ytterkläder brukar vara. De var matta, trötta. Som om de en gång varit färgglada men blivit mörka och dova av år av användning och hundratals tvättar. Med livrädd blick och nästan tåriga ögon såg jag hur det över varje krok satt en skylt.
Stig. Britt. Eva-Lena. Kjell.
Med spretiga bokstäver ritade av färgkritor hade varje krok sitt eget namn, varje jacka hade en krok.
Anna. Leif. Birgitta. Gunnar.
Livrädd och stel i kroppen lät jag blicken glida över bänkraderna, till den andra sidan av rummet. Då frös jag på nytt till is.
Uppsatt med knappnålar satt på väggen teckningar. Hundratals. Men det var inte dess antal som fick mitt blod att stelna. Det var motiven.
Svarta spretiga streckfigurer målade med krita. Hårt, som om någon pressat kritan mot pappret. Röda streck som liknade blod. Jättelika varelser med ljusröda ögon och höjda armar. Streckfigurer som blev jagade, som förlorade sina armar, sina huvuden. Skrek. Trots den enkla barnsliga stilen kunde jag nästan höra hur teckningarna skrek ut smärta och rädsla.
Alla tecknarna såg annorlunda ut men temat var detsamma på alla. Blod. Rädsla. Obeskrivlig skräck utsöndrades från teckningarna. I en kort sekund kunde jag svära att vissa av streckfigurernas ögon började komma till liv, att de tittade på mig med bedjande blickar. Som om det fanns något bakom väggen…
Så hörde jag plötsligt ett högt gnisslande ljud. Det kändes som om ljudet var en vass nagel som rispade mig längs ryggraden. Mina ögon sökte efter ljudets källa…
Fram tills det ögonblicket hade jag kanske kunnat förklara allting. Ett gammalt skyddsrum, en filminspelning. Något hemligt rollspelssällskap. Men det jag såg just då omkullkastade alla “naturliga förklaringar”. Ett vitt streck uppenbarade sig på svarta tavlan – det var det ljudet jag hörde. Som en spik mot tavlan.
Ett nytt streck. De två strecken möttes längst ner och formade ett V. Ett streck till. Ett till. För varje streck gick “skrivandet” fortare och blev mer och mer aggressivt, stressat.
Till sist formade strecken ett ord. “VÄND!”
Jag hade knappt hunnit reflektera över vad jag såg förrän mörkret la sig över rummet igen. Lysrören hade slutat surra. Men nu var det något annat som hördes. Steg. Steg av flera lätta fötter, det lät som de sprang framåt i tunnlarna. Ljudet kom allt närmare. Det ekade i rummet , och plötsligt kändes det som att stegen var precis bredvid mig, bara några decimeter bort. Jag backade stapplande mot öppningen igen. Ett skratt hördes långt bort, det lät som en ung flickas röst. Men det lät också mörkt, förvridet. Jag vände mig om och började springa. Jag struntade i ficklampan och batterierna.
Jag hörde ingenting förutom mitt hjärta slå i öronen, dunk dunk dunk.
Långt borta såg jag ljuset från dörren komma närmare och närmare. Samtidigt såg jag ett avlägset ljus i ögonvrån, komma någonstans långt bakom mig. Fler skratt, förvridna och galna. Dunk dunk dunk.
Som en galning rusade jag ut genom dörren med andan i halsen. Luften där ute var frisk, och ett lätt regn hade börjat falla. Jonathan och Johan satt på varsin sten i gräset och tittade förvånat på mig. Jonathan skrattade till.
Johan frågade mig vad jag sprang för, och jag kom då på att dörren fortfarande stod öppen. Trots att min kropp var helt matt av rädsla. panik och trötthet ställde jag mig raklång och gick mot dörren. I samma ögonblick som jag la handen på handtaget hörde jag det.
Långt borta, ekandes mellan de kala betongväggarna. De klara tonerna av en tramporgel, spelandes en monotom, klagande melodi.
Jag tittade på Johan och Jonathan som tittade på mig med livrädda och bekräftande blickar. De hörde det också. Dörren gick igen med en dov duns. Ljudet av orgeln tystnade.
submitted by bfrex to sweden [link] [comments]


2017.04.26 17:13 StefanStenStark Jävig Stefan och Jäviga spelledare

Jag skriver den här tråden för att undersöka vad som hände i Europa av två anledningar. Den första är om vi behöver ändra på gränser eller liknande för att vi gjorde något som gick mot de regler vi hade. Den andra är för att jag är en känslig liten pojke som känner mig förolämpad.
Del 1, Stefans känslor
Jag tänker börja med känslorna för de är viktiga för mig men kanske inte för resten. Observer att detta är intryck och känslor så de är inte nödvändigtvis representativa för verkligheten. Det första som jag reagerade på var att jag fick se något i Eu4 chatten i stil med ”vad har vi för jävla spelledare”, ”jag kommer aldrig vara med i Sweddit Universalis mer”. Jag inser att jag borde ha stannat spelet där och undersökt vidare vad som hände men vi fortsatte spela en stund till. Efter en liten stund så berättar en annan spelare för mig att de verkligen är upprörda i HRE och de har planerat att skapa en ny grupp utan de spelledare vi har. Det var här jag fick min första ”aha detta är ett problem”. Jag tror det var runt 25 min kvar att spela och när jag kom in i kanalen på discord så möttes jag utan något som jag kan beskriva som en scen från Frankenstein där ett gäng arga män med högafflar var redo att hugga ner Frankenstein och ingen var intresserad av förståelse för monstret. Jag började prata med dom som satt där och kände att det blev mer och mer förståelse för varandra. Men vad jag förstod efter att pratat med dom som satt där var att jag och Taz hade dömt vissa regler så de passade oss medan vi hade dömt andra regler så de inte passade andra spelare.
Det här är något som får mig upprörd eftersom det är något jag personligen hatar. Det är som att någon säger att jag har sparkat omkull en liten flicka och tagit hennes glass för att sedan spotta på henne när hon ligger ner och gråter. Det är ett beteende jag skulle sparka någon i ansiktet för, att jag nu har gjort detta fick mig att känna mig kränkt eftersom jag upplevde att jag alltid har gjort motsatsen! Jag ger glass till folk, jag tar dom inte!
Som sagt det här var mina känslor om saken och det är bara känslor. Det betyder inte att jag aldrig har vart jävig eller aldrig kommer vara det. Jag kan dock säga att jag inte har vart det medvetet vilket leder in på nästa del.
Del 2, Fix
Jag har pratat med några men inte alla som jag har tänkt att prata med än i HRE som upplevde jävigheten. Men jag tänker att jag kan göra en tråd om det så kan vi alla ta det samtidigt istället. Vad jag förstår så finns det ett antal saker som hände som upplevdes som orättvist.
Teutons
Jag börjar med Teutons och deras sätt att bli fria. Det var planerat att Teutons skulle lura Kejsaren och skaffa stöd från så många som möjlig för att slå sig fri. Detta gjorde att alla som inte gillade HRE vart inbjudna att ge en support independence till Teutons. Jag kommer inte ihåg hur många som var på Teutons sida men HRE har många fiender så säg 15 spelare hoppade in på Teutons krig för frihet. Vi har en regel som säger att man enbart kan ha 2 allierade så när Teutons nu har 15 stycken på sin sida i ett krig är det fullt försåtligt att det känns orättvist. Jag ska även säga att både jag och Taz var med på det kriget. Frågan om support independence har dock kommit upp förut och jag tror att det var jag som svarade på det. Kan hända att jag inte tänkte tillräckligt länge innan jag gav mitt svar men jag svarade att en support independence inte kostar en allians slot och man blir tvungen att bryta alliansen efter kriget. Efter Teutons krig känns det uppenbart att detta var fel beslut och något som jag inte hade skrivit ner i reglerna. Var det jävigt av SL att låta detta ske? Jag anser att det inte var det för jag hade accepterat om HRE hade gjort samma sak med En March från Taz. Bara för att jag anser att det var rätt betyder det inte att det är rätt. Om någon känner till när jag eller någon annan spelledare dömde ut ett frihetskrig för att spelaren hade mer än 2 support independence så är det ett starkt argument för att vi gjorde fel och Teutons borde vara en march under Kejsaren igen.
Naples
Nästa fall som jag förstår vad Naples. Det finns två problem här, det första var att Naples var allierad med Ottomans vilket var en allians mer än vad Ottomans kan ha vilket betyder att Ottos ska släppa en allians direkt. Om Ottos gjorde det är jag inte säker på utan det får Taz svara på. Jag behöver dock ta upp det att när någon märker att någon är allierad med mer än 2 allianser så försöker jag få spelaren att bryta en allians direkt. Det händer dock att en spelare inte bryter en allians direkt eftersom det kan ha alvarliga konsekvenser beroende på vilken allians de väljer. Jag accepterar att en spelare kan fundera i några minuter även kanske ett helt år i spelet. Men efter en kort stund brukar jag pausa och säga att de måste bryta nu om vi ska fortsätta. Om jag vet att någon har tänkt att attackera spelaren med 3 allianser brukar jag pausa direkt. Som sagt Taz får berätta om han tog bort en allians eller om han satt där med 3 stycken en längre stund.
Det andra problemet är att Naples sålde provinser för att sedan bli en march till Ottomans. Detta är något som jag tycker är rätt så tråkigt när det hände. Men när det kom upp första gången så argumenterades det för att vi skulle tillåta det för att ge spelare en chans att överleva. Så att Naples blev en march på det sättet han blev till ottomans som Taz spelare anser jag inte vara jävigt eftersom om Naples hade gjort samma sak till Påven hade det vart lika accepterat. Om någon vet att jag eller taz har förbjudit detta skulle det dock vara ett starkt argument för att vi agerade jävigt och Naples borde släppas fri.
Med mera?
Det kan vara så att det var flera fall där det upplevdes att besluten var partiska och jag vill undersöka dessa. Om det visar sig att liknande fall har bedömds på olika sätt behöver vi rätta till det med passande provinser eller liknande.
Avslutande
Jag anser dock att vi har ett problem med filosofin att om det inte står att något specifikt är förbjudet i någon regel betyder det att det är accepterat. Vi har pratat om detta förut men jag tycker att det är värt att ta upp det igen och fundera på om vi vill ha regler som täcker in mer än bara specifika fall som exempelvis: Använda inte exploits.
Jag har inte hört att jag eller någon annan SL har vart jävig förut men det kanske är för att ingen har vågat eller orkat säga något. Om du har upplevt jävighet förut så får berätta det nu och när det hände. Eller om det känns bättre så skriv till mig anonymt så kan jag ta upp det.
Jag är rätt så öppen med mina känslor och föredrar att dela med mig av dom istället för att hålla dom inom mig. Hoppas det inte blev för mycket känslor i början
submitted by StefanStenStark to SwedditUniversalis [link] [comments]


2015.04.18 21:49 vetejvadjagskagora Hej Sweddit ! Jag skulle uppskatta råd efter att en person blev våldtagen.

Jag är en kille på 17 år och tjejen är 14.
Backstory för att ge kontext om det är nödvändigt.
Jag har träffat henne en gång förra året på ett läger med cirka 800 kidz. Som många av er troligen vet så är Snapchat en de största sociala medierna och hade då många som addade mig under veckan.
Men vi spolar fram en bit till Julafton 2014 då hon för första gången chatta med mig via Snapchat och klagade över släktingars kommentarer över Kalle Anka. Efter detta fortsatte vi att chatta var och varannan dag tills början av Februari där hon nämner i en konversation att hon blev antastad när hon väntade på bussen i Januari.
Jag som inte hade någon större erfarenhet av ämnet försökte trösta henne och sa att hon borde prata med en kurator eller sina föräldrar eventuellt hennes närmaste kompisar för att lätta på trycket. Hon gick med på att prata med hennes två närmaste kompisar och de tog det visst bättre än väntat och stödde henne.
Efter detta pratade vi relativt ofta då jag mestadels kollade att hon var okej efter händelsen. Men för ca två veckor sedan säger hon att samma kväll då hon berättade för mig att hon blev antastad blev hon våldtagen av ett gäng killar. Hon berättade detta då hon såg detta gäng i gallerian och fick ett mental breakdown.
Hon klandrar sig själv och påstår att det var hennes fel, att hon inte skulle gått ute så sent, att hon inte skulle ha hälsat när de frågade efter hennes namn mm...
Jag ville att hon skulle prata med en kurator eller försöka prata med sin mamma eventuellt pappa för att kunna göra en polisanmälan mot detta gäng men hon vägrar och klandrar sig själv.
Jag vet ej hur jag skall gå tillväga för att hjälpa denna person, jag tycker att hon är otroligt stark som vågat att öppna sig för en ''främling'', men det kanske är enklare då vi lever i två olika delar av landet.
Sweddit jag vädjar till er, hur kan jag möjligtvis hjälpa denna flicka eller ordna hjälp eller vad som. Detta tär ju på henne. Ingen vill bli våldtagen, speciellt inte en flicka på 14 bast.
Kan påpeka att vid händelserna så var hon endast 13 år. MVH
submitted by vetejvadjagskagora to sweden [link] [comments]